För sista gången: aktieoptioner är en kostnad Tiden har kommit för att avsluta debatten om redovisning av aktieoptioner kontroversen har pågått alldeles för länge. Faktum är att regeln för rapportering av verkställande aktieoptioner går tillbaka till 1972, när Redovisningsprincipen, föregångaren till FASB, utfärdat APB 25. Regeln angav att kostnaden för optioner vid beviljandet Datumet ska mätas med deras inneboende värdering av skillnaden mellan aktiens nuvarande verkliga marknadsvärde och aktiekursen. Enligt denna metod tilldelades ingen kostnad till optioner när deras lösenpris fastställdes till det aktuella marknadspriset. Grunden för regeln var ganska enkel: Eftersom inga pengar byter händer när bidraget görs är det inte en ekonomiskt signifikant transaktion att utfärda aktieoptioner. Det var vad många tänkte på tiden. Vad mer var, var lite teori eller övning tillgänglig 1972 för att styra företag för att bestämma värdet av sådana orörda finansiella instrument. APB 25 var föråldrad inom ett år. Publiceringen 1973 av Black-Scholes-formulären utlöste en enorm boom på marknader för offentligt handlade alternativ, en rörelse förstärkt genom öppnandet, även 1973, av Chicago Board Options Exchange. Det var helt klart ingen slump att tillväxten på de handlade optionsmarknaderna speglades av en ökande användning av aktieoptionsbidrag i ersättning för ledande befattningshavare och anställda. National Center for Employee Ownership uppskattar att nästan 10 miljoner anställda fick aktieoptioner år 2000 mindre än 1 miljon år 1990. Det blev snart klart i både teori och praktik att alternativ av något slag var värda långt mer än det inneboende värdet definierat av APB 25. FASB inledde en översyn av aktieoptionsbokföring 1984 och efter mer än ett decennium av uppvärmd kontrovers slutgavs slutligen SFAS 123 i oktober 1995. Det rekommenderades inte att företag skulle redovisa kostnaden för optioner som beviljats och för att bestämma deras rättvisa marknadsvärde med hjälp av options-pricing modeller. Den nya standarden var en kompromiss som återspeglar intensiv lobbying av affärsmän och politiker mot obligatorisk rapportering. De hävdade att de verkställande aktieoptionerna var en av de avgörande komponenterna i den extraordinära ekonomiska renässansen i Amerika, så varje försök att ändra redovisningsreglerna för dem var en attack på Americas enormt framgångsrik modell för att skapa nya företag. De flesta företag valde oundvikligen att ignorera den rekommendation som de motsatte sig så starkt och fortsatte att registrera endast det inneboende värdet vid beviljande datum, vanligtvis noll, av sina optionsoptioner. Därefter gjorde den extraordinära uppsvinget i aktiekurser kritikerna av optionsutgifterna ut som spoilsports. Men sedan kraschen har debatten återvänt med en hämnd. Skenet av företagens bokföringskandaler har i synnerhet visat hur orealistiskt en bild av deras ekonomiska resultat många företag har målat i sina finansiella rapporter. I ökande grad har investerare och tillsynsmyndigheter kommit att erkänna att optionsbaserad kompensation är en stor snedvridande faktor. Hade AOL Time Warner 2001 till exempel rapporterade personaloptionsutgifter enligt rekommendation av SFAS 123 skulle ha visat en rörelseförlust på cirka 1,7 miljarder i stället för de 700 miljoner i rörelseresultat som det faktiskt rapporterade. Vi anser att fallet för kostnadsutnyttjande är överväldigande och på de följande sidorna undersöker och avvisar vi de huvudsakliga påståenden som framförts av dem som fortsätter att motsätta sig det. Vi visar att, i motsats till dessa experters argument, aktieoptionsbidrag har reella kassaflödesimplikationer som måste rapporteras, att sättet att kvantifiera dessa konsekvenser är tillgängligt, att fotnotupplysning inte är ett acceptabelt ersättning för att rapportera transaktionen i inkomst redogörelse och balansräkning och att fullständigt erkännande av optionskostnader inte behöver emasculate incitamenten för entreprenörsföretag. Vi diskuterar då bara hur företag kan gå om att redovisa kostnaden för optioner på sina resultaträkningar och balansräkningar. Fallacy 1: Aktieoptioner representerar inte en reell kostnad Det är en grundläggande bokföringsprincip att finansiella rapporter ska registrera ekonomiskt betydande transaktioner. Ingen tvivlar på att handlade alternativ uppfyller det kriteriet miljarder dollar som värderas köps och säljs varje dag, antingen i diskoteksmarknaden eller på börser. För många människor är dock företagsoptionsbidrag en annan historia. Dessa transaktioner är inte ekonomiskt signifikanta, argumentet går, eftersom inga pengar ändrar händer. Som tidigare amerikanska direktör Harvey Golub uttryckte den i en 8 augusti 2002, Wall Street Journal artikel, är optionsoptioner aldrig en kostnad för företaget och bör därför aldrig redovisas som en kostnad i resultaträkningen. Den ställningen trotsar den ekonomiska logiken, för att inte tala om sunt förnuft, i flera avseenden. För en början behöver värdetransporter inte innebära överföring av kontanter. Även om en transaktion med ett kvitto eller betalning är tillräckligt för att generera en inspelningsbar transaktion, är det inte nödvändigt. Händelser som utbyte av aktier för tillgångar, tecknande av ett leasingavtal, tillhandahållande av framtida pension eller semesterförmåner för nuvarande anställning eller förvärv av material på kredit alla utlösande bokföringstransaktioner, eftersom de innebär värdeöverföringar, även om inga pengar ändras händer vid den tidpunkt då transaktionen sker. Även om inga kontanter byter händer, utfärdar aktieoptioner till anställda ett kontantoffert, en möjlighetskostnad, som måste redovisas. Om ett företag skulle ge aktier i stället för alternativ till anställda, skulle alla vara överens om att företagens kostnad för denna transaktion skulle vara det pengar som annars skulle ha fått om den hade sålt aktierna till det aktuella marknadspriset till investerare. Det är exakt detsamma med aktieoptioner. När ett företag ger optioner till anställda, ger det möjlighet att ta emot pengar från försäkringsgivare som kan ta samma alternativ och sälja dem på en konkurrensutsatt marknad för investerare. Warren Buffett gjorde denna punkt grafiskt i en kolumn i Washington Post den 9 april 2002 när han uppgav: Berkshire Hathaway kommer gärna att få alternativ i stället för pengar för många av de varor och tjänster som vi säljer Amerika. Att ge optioner till anställda snarare än att sälja dem till leverantörer eller investerare via försäkringsgivare innebär en faktisk förlust av pengar till företaget. Det kan givetvis vara mer rimligt argumenterat för att kontanter som försvunnits genom att utfärda optioner till anställda, istället för att sälja dem till investerare, kompenseras av de pengar som bolaget sparar genom att betala sina anställda mindre pengar. Som två allmänt respekterade ekonomer, Burton G. Malkiel och William J. Baumol, noterade i en 4 april 2002 Wall Street Journalartikel: Ett nytt företagande företag kanske inte kan tillhandahålla den kontanta ersättning som behövs för att locka utestående arbetstagare. Istället kan det erbjuda aktieoptioner. Men Malkiel och Baumol följer tyvärr inte sin observation till sin logiska slutsats. För om kostnaden för optionsoptioner inte införlivas universellt i mätningen av nettoresultatet, kommer företag som beviljar optioner att underreda kompensationskostnader och det går inte att jämföra deras lönsamhet, produktivitet och kapitaltillskott med ekonomiskt likvärdiga företag som bara har strukturerat sitt kompensationssystem på ett annat sätt. Följande hypotetiska illustration visar hur det kan hända. Tänk dig två företag, KapCorp och MerBod, som konkurrerar i exakt samma bransch. De två skiljer sig endast från strukturen i deras ersättningspaket. KapCorp betalar sina anställda 400 000 totalt ersättning i form av kontanter under året. Vid årets början utfärdar den också genom 100.000 teckningsoptioner på kapitalmarknaden, som inte kan utnyttjas under ett år, och det krävs att anställda använder 25 av sina ersättningar för att köpa de nyemitterade optionerna. Nettokassaflödet till KapCorp är 300 000 (400 000 i kompensationsutgifter minus 100 000 från försäljningen av optionerna). MerBods tillvägagångssätt är bara lite annorlunda. Det betalar sina anställda 300 000 i kontanter och ger dem direkt 100 000 valmöjligheter i början av året (med samma ettåriga övningsbegränsningar). Ekonomiskt sett är de två positionerna identiska. Varje företag har betalat totalt 400 000 i ersättning, varje har utfärdat 100 000 värden av optioner, och för varje nettokassaflöde uppgår 300 000 efter det att kontanter som erhållits från utfärdandet av optionerna subtraheras från kontanter som används till ersättning. Anställda hos båda företagen håller samma 100 000 alternativ under året, vilket ger samma motivation, incitament och kvarhållande effekter. Hur legitim är en redovisningsstandard som gör det möjligt för två ekonomiskt identiska transaktioner att producera radikalt olika siffror. Vid utarbetandet av bokslutskommunikén kommer KapCorp att boka kompensationsutgifter på 400 000 och visar 100 000 optioner i balansräkningen på eget kapital konto. Om kostnaden för teckningsoptioner emitterade till anställda inte redovisas som en kostnad, kommer MerBod dock att boka en kompensationskostnad på endast 300 000 och inte visa några optioner som emitterats i balansräkningen. Om man antar annorlunda intäkter och kostnader, kommer det att se ut som om MerBods vinst var 100 000 högre än KapCorps. MerBod verkar också ha en lägre kapitalbas än KapCorp, även om ökningen av antalet utestående aktier i slutändan kommer att vara densamma för båda bolagen om alla optioner utnyttjas. Till följd av den lägre kompensationsutgiften och den lägre kapitalpositionen visar MerBods prestanda med de flesta analytiska åtgärder att vara långt överlägsen KapCorps. Denna snedvridning uppges naturligtvis varje år att de två företagen väljer olika former av ersättning. Hur berättigad är en redovisningsstandard som tillåter två ekonomiskt identiska transaktioner att producera radikalt olika siffror. Fallacy 2: Kostnaden för anställdas aktieoptioner kan inte uppskattas Vissa motståndare till optionskostnader försvarar sin position på praktiska, inte konceptuella grunder. Alternativ-prissättningsmodeller kan fungera, säger de, som en vägledning för värdering av köpoptioner. Men de kan inte fånga värdet på personaloptioner som är privata avtal mellan företaget och medarbetaren för illikvida instrument som inte kan fritt säljas, bytas, ställas som säkerhet eller säkras. Det är verkligen sant att i allmänhet ett instrument som saknar likviditet kommer att minska sitt värde för innehavaren. Men innehavarnas likviditetsförlust spelar ingen roll för vad det kostar emittenten att skapa instrumentet om emittenten på något sätt dra nytta av bristen på likviditet. Och för aktieoptioner har avsaknaden av en likvida marknad liten inverkan på deras värde för innehavaren. Den stora skönheten av alternativ-prissättningsmodeller är att de bygger på egenskaperna hos det underliggande lageret. Det är just därför de har bidragit till den extraordinära tillväxten av optionsmarknader de senaste 30 åren. Black-Scholes-priset på ett alternativ motsvarar värdet på en portfölj av aktier och kontanter som hanteras dynamiskt för att replikera utbetalningarna till det alternativet. Med en helt likvida aktiekapital kunde en annars obestridd investerare helt säkra en optionsrisk och extrahera sitt värde genom att sälja kort den återkommande portföljen av aktier och kontanter. I så fall skulle likviditetsrabatten på optionsvärdet vara minimal. Och det gäller även om det inte fanns någon marknad för handel alternativet direkt. Därför leder likviditetsmaktens avsaknad av marknader i aktieoptioner inte i sig en rabatt i optionsvärdet till innehavaren. Investeringsbanker, affärsbanker och försäkringsbolag har nu gått långt bortom den grundläggande 30-årige Black-Scholes-modellen för att utveckla metoder för prissättning av alla möjliga alternativ: Standard. Exotiska. Optioner som handlas via mellanhänder, över disken och på utbyten. Alternativ kopplade till valutafluktuationer. Alternativ inbäddade i komplexa värdepapper, såsom konvertibel skuld, preferenslagret eller inkaldningsbar skuld som bolån med förskottsegenskaper eller räntehattar och - golv. En hel delindustri har utvecklats för att hjälpa individer, företag och penningmarknadschefer att köpa och sälja dessa komplexa värdepapper. Nuvarande finansiell teknik tillåter visserligen att företagen införlivar alla funktioner hos personaloptioner i en prissättningsmodell. Några investeringsbanker kommer till och med att citera priser för ledande befattningshavare som vill säkra eller sälja sina optionsrätter före uppgörelse, om deras företags optionsplan tillåter det. Självklart uppskattar formelbaserade eller försäkringsgivare om kostnaden för personaloptioner är mindre exakta än kontantutbetalningar eller delaktigheter. Men finansiella rapporter bör sträva efter att vara ungefär rätt i att återspegla den ekonomiska verkligheten snarare än exakt fel. Chefer beräknar rutinmässigt uppskattningar av viktiga kostnadsposter, såsom avskrivningar på anläggningstillgångar och avsättningar mot ansvarsförbindelser, såsom framtida miljöanvändningar och uppgörelser från produktansvar och andra processer. Vid beräkningen av kostnaderna för anställdas pensioner och andra pensionsförmåner använder chefer exempelvis aktuarmässiga uppskattningar av framtida räntor, anställningsuppehållsräntor, anställdas pensionsdagar, anställdas livslängd och deras makar samt eskalering av framtida medicinska kostnader. Prissättningsmodeller och lång erfarenhet gör det möjligt att beräkna kostnaden för optioner som emitterats under en viss period med en precision som är jämförbar med eller större än många av dessa andra poster som redan finns på företagens resultaträkningar och balansräkningar. Inte alla invändningar mot att använda Black-Scholes och andra optionsvärderingsmodeller bygger på svårigheter att beräkna kostnaden för de tilldelade optionerna. Till exempel hävdade John DeLong, i ett paper of Competitive Enterprise Institute i juni 2002 med titeln Stock Options Controversy och New Economy, att även om ett värde beräknades enligt en modell skulle beräkningen kräva justering för att återspegla värdet för arbetstagaren. Han är bara hälften rätt. Genom att betala anställda med egna aktier eller optioner tvingar företaget dem att hålla höga icke-diversifierade finansiella portföljer, en risk som ytterligare förvärras av investeringen av den anställdas egna humankapital i företaget också. Eftersom nästan alla individer är riskfyllda kan vi förvänta oss att anställda lägger betydligt mindre värde på deras optionspaket än andra, bättre diversifierade investerare skulle. Uppskattningar av omfattningen av denna riskfaktor för dödvikt för anställda, eftersom det ibland kallas från 20 till 50, beroende på volatiliteten hos den underliggande aktien och graden av diversifiering av de anställdas portfölj. Förekomsten av denna dödviktskostnad används ibland för att motivera den uppenbarligen stora omfattningen av optionsbaserad ersättning utdelad till toppledare. Ett företag som till exempel vill belöna sin VD med 1 miljon i alternativ som är värda 1.000 vardera på marknaden kan (kanske perversigt) anledningen att det ska utfärda 2000 i stället för 1.000 alternativ, eftersom det är från VD: s perspektiv alternativen är värda bara 500 vardera. (Vi vill påpeka att denna resonemang bekräftar vår tidigare punkt att alternativ är en ersättning för kontanter.) Men samtidigt som det rimligen kan vara rimligt att ta hänsyn till dödviktskostnaden när man bestämmer hur mycket aktiebaserad ersättning (som alternativ) ska inkluderas i en ledningspaket för verkställande direktörer är det verkligen inte rimligt att låta kostnaden för dödsbeloppet påverka hur företag registrerar kostnaderna för paketen. Bokslutet speglar företagets ekonomiska perspektiv, inte de enheter (inklusive anställda) som det handlar om. När ett företag säljer en produkt till en kund, t ex behöver den inte verifiera vad produkten är värd för den personen. Det räknar den förväntade kontantbetalningen i transaktionen som dess intäkter. På samma sätt när företaget köper en produkt eller tjänst från en leverantör undersöker den inte huruvida det betalade priset var större eller mindre än leverantörerna kostade eller vad leverantören kunde ha fått om den sålde produkten eller tjänsten på annat håll. Företaget registrerar köpeskillingen som den kontanta eller kontanta motsvarigheten den offrade för att förvärva godet eller tjänsten. Antag att en klädtillverkare skulle bygga ett gym för sina anställda. Företaget skulle inte göra det för att konkurrera med gymklubbar. Det skulle bygga upp centret för att generera högre intäkter från ökad produktivitet och kreativitet hos hälsosammare, lyckligare anställda och för att minska kostnaderna för arbetstagarnas omsättning och sjukdom. Kostnaden för företaget är klart kostnaden för att bygga och bibehålla anläggningen, inte det värde som de enskilda anställda kan placera på den. Kostnaden för fitnesscentret redovisas som en periodisk kostnad, som är löst anpassad till förväntad omsättningsökning och minskning av anställningsrelaterade kostnader. Den enda rimliga motiveringen vi har sett för att kosta verkställande alternativ under deras marknadsvärde härrör från observationen att många alternativ förverkas när anställda lämnar eller utövas för tidigt på grund av riskaversion för anställda. I dessa fall utspäds det befintliga eget kapitalet mindre än vad det annars skulle vara, eller inte alls, vilket leder till att företagets kompensationskostnad minskar. Medan vi håller med den grundläggande logiken i detta argument kan effekterna av förverkande och tidig övning på teoretiska värden vara grovt överdrivna. (Se den verkliga effekten av förverkande och tidig övning i slutet av den här artikeln.) Den verkliga effekten av förverkande och tidig övning Till skillnad från kontantlön kan aktieoptioner inte överföras från individen tilldelade dem till någon annan. Nontransferability har två effekter som kombinerar för att göra anställningsalternativ mindre värdefulla än konventionella alternativ som handlas på marknaden. För det första förlorar sina anställda sina möjligheter om de lämnar företaget innan optionerna har inneburit. För det andra tenderar anställda att minska risken genom att utnyttja innehavna aktieoptioner mycket tidigare än en väl diversifierad investerare skulle, vilket skulle minska potentialen för en mycket högre utdelning om de hade alternativen till förfallodagen. Anställda med inlånade optioner som finns i pengarna kommer också att utöva dem när de slutar, eftersom de flesta företag kräver att anställda använder eller förlorar sina alternativ vid avgång. I båda fallen reduceras den ekonomiska påverkan på bolaget att utfärda optionerna, eftersom värdet och den relativa storleken på de befintliga aktieägarnas insatser utspäds mindre än de kunde ha varit eller inte alls. Med tanke på den ökade sannolikheten för att företagen kommer att behöva bekosta aktieoptioner, bekämpar vissa motståndare en rearguard-åtgärd genom att försöka övertyga standard setter att avsevärt minska de redovisade kostnaderna för dessa alternativ, diskontera deras värde från det som mäts av finansiella modeller för att återspegla den starka sannolikhet för förverkande och tidig träning. Nuvarande förslag som dessa personer lägger fram för FASB och IASB skulle göra det möjligt för företagen att uppskatta andelen optioner som förverkats under intjänandeperioden och minska kostnaden för optionsbidrag med detta belopp. I stället för att använda utgångsdatumet för optionslivet i en optionsprissättningsmodell, försöker förslagen att tillåta företag att använda ett förväntat liv för möjligheten att spegla sannolikheten för tidig träning. Att använda ett förväntat liv (vilka företag kan uppskatta nära intjänandeperioden, säg fyra år) istället för kontraktsperioden, t ex tio år, skulle avsevärt minska den uppskattade kostnaden för optionen. Vissa justeringar bör göras för förverkande och tidig träning. Men den föreslagna metoden överstiger avsevärt kostnadsminskningen, eftersom den försummar omständigheterna under vilka möjligheter som mest sannolikt förverkas eller utövas tidigt. När hänsyn tas till dessa omständigheter är minskningen av kostnader för personaloptioner sannolikt mycket mindre. Först betrakta förverkande. Om du använder en tom andel för förverkan baserat på historisk eller potentiell anställd är omsättningen endast giltig om förverkande är en slumpmässig händelse, som ett lotteri, oberoende av aktiekursen. I verkligheten är sannolikheten för förverkande emellertid negativt relaterad till värdet av de förverkade optionerna och därmed själva aktiekursen. Människor är mer benägna att lämna ett företag och förlora alternativ när aktiekursen har minskat och alternativen är värda lite. Men om företaget har gjort det bra och aktiekursen har ökat betydligt sedan tilldelningsdatumet, kommer alternativen att bli mycket mer värdefulla, och anställda blir mycket mindre benägna att lämna. Om anställdas omsättning och förverkande är mer sannolikt när alternativen är minst värdefulla, reduceras lite av alternativen totala kostnaden vid tilldelningsdatum på grund av sannolikheten för förverkande. Argumentet för tidig träning är liknande. Det beror också på framtida aktiekurs. Anställda tenderar att träna tidigt om de flesta av deras förmögenhet är bunden i företaget, de måste diversifiera och de har inget annat sätt att minska riskrisken mot bolagets aktiekurs. Ledande befattningshavare, dock med de största optionsinnehav, är osannolikt att träna tidigt och förstöra optionsvärdet när aktiekursen har ökat väsentligt. Ofta har de obegränsat lager, vilket de kan sälja som ett effektivare sätt att minska riskrisken. Eller de har tillräckligt med pengar för att komma i kontakt med en investeringsbank för att säkra sina optionspositioner utan att utöva för tidigt. Precis som med förverkandefunktionen skulle beräkningen av ett förväntat optionsliv utan hänsyn till omfattningen av innehav av anställda som utövar tidigt eller på grund av deras förmåga att säkra deras risker på annat sätt väsentligt underskatta kostnaden för de beviljade optionerna. Alternativ-prissättningsmodeller kan modifieras för att inkludera inflytandet av aktiekurserna och omfattningen av anställdas option och aktieinnehav på sannolikheten för förverkande och tidig övning. (Se till exempel Mark Rubinsteins Fall 1995-artikel i Journal of Derivatives. På Redovisningsvärdering av Personaloptioner.) Den faktiska storleken på dessa justeringar måste baseras på specifika företagsdata, såsom uppskattning av börskurs och distribution av optionsbidrag bland anställda. De justeringar som korrekt bedömdes kan visa sig vara betydligt mindre än de föreslagna beräkningarna (som uppenbarligen godkändes av FASB och IASB) skulle producera. Faktum är att för vissa företag kan en beräkning som ignorerar förverkande och tidig övning helt och hållet komma närmare den verkliga kostnaden för alternativ än en som helt ignorerar de faktorer som påverkar anställdas förverkande och tidiga övningsbeslut. Fallacy 3: Lageroptionskostnaderna är redan tillräckligt avslöjade Ett annat argument för att försvara det befintliga tillvägagångssättet är att företagen redan lämnar information om kostnaden för optionsbidrag i fotnoterna till bokslutet. Investerare och analytiker som vill justera resultaträkningar för kostnaden för optioner har därför de nödvändiga uppgifterna lättillgängliga. Vi finner det argumentet svårt att svälja. Som vi har påpekat är det en grundläggande princip för redovisning att resultaträkningen och balansräkningen ska skildra en företags underliggande ekonomi. Att förnedra en sak av så stor ekonomisk betydelse som anställningsoptioner till fotnoter skulle systematiskt snedvrida dessa rapporter. Men även om vi skulle acceptera principen att fotnotupplysning är tillräckligt, skulle vi i verkligheten finna det en dålig ersättare för att redovisa utgiften direkt på de primära uttalandena. I början använder investeringsanalytiker, advokater och tillsynsmyndigheter nu elektroniska databaser för att beräkna lönsamhetsförhållandena baserat på siffrorna i företagens reviderade resultaträkningar och balansräkningar. En analytiker som följer ett enskilt företag, eller till och med en liten grupp av företag, kan göra justeringar för information som beskrivs i fotnoter. Men det skulle vara svårt och dyrt att göra för en stor grupp företag som hade lagt olika typer av data i olika icke-standardformat i fotnoter. Det är uppenbart att det är mycket lättare att jämföra företag på lika villkor, där alla ersättningskostnader har införlivats i inkomstnumren. Vad mer är, siffror som anges i fotnoter kan vara mindre tillförlitliga än de som redovisas i de primära finansiella rapporterna. För en sak granskar chefer och revisorer oftast kompletterande fotnoter sist och ägnar mindre tid till dem än vad de gör till siffrorna i de primära uttalandena. Som ett exempel visar fotnoten i eBays FY 2000 årsredovisning ett vägt genomsnittligt tilldelningsvärde på de optioner som beviljades under 1999 av 105,03 för ett år, där det vägda genomsnittliga lösenpriset för de beviljade aktierna var 64,59. Just hur värdet av de tilldelade optionerna kan vara 63 mer än värdet av det underliggande lagret är inte uppenbart. I juli 2000 rapporterades samma effekt: ett verkligt värde på optioner beviljade 103,79 med ett genomsnittligt lösenpris på 62,69. Tydligen upptäcktes detta fel äntligen, eftersom FY 2001-rapporten retroaktivt justerade de genomsnittliga tilldelningsdagarna 1999 och 2000 till 40,45 respektive 41,40. Vi tror att chefer och revisorer kommer att utöva större noggrannhet och bryr sig om att uppnå tillförlitliga uppskattningar av kostnaden för aktieoptioner om dessa siffror ingår i företagens resultaträkningar än vad de för närvarande gör för fotnotupplysning. Vår kollega William Sahlman i sin HBR-artikel i december 2002, utgiftsoptioner löser ingenting, har uttryckt oro för att mängden användbar information i fotnoterna om de optioner som beviljas skulle gå vilse om alternativen kostnadsförs. Men säkerställande av kostnaden för optioner i resultaträkningen utesluter inte att fortsätta att ge en fotnot som förklarar den underliggande fördelningen av bidrag och metoden och parametervärdena som används för att beräkna kostnaden för optionsoptionerna. Vissa kritiker av aktieoptionsutgifter argumenterar, som venturekapitalist John Doerr och FedEx VD Frederick Smith gjorde i en kolumn från 5 april 2002, New York Times, att om utgifter skulle krävas skulle effekterna av optioner räknas två gånger i vinst per aktie : Först som en potentiell utspädning av resultatet genom att öka utestående aktier och andra som avgift mot redovisat resultat. Resultatet skulle vara felaktigt och vilseledande vinst per aktie. Vi har flera svårigheter med detta argument. För det första uppgår optionskostnaderna endast till en (GAAP-baserad) utspädd vinst per aktieberäkning när det aktuella marknadspriset överstiger optionsutnyttjandepriset. Således ignorerar helt utspädda EPS-nummer alla kostnader för alternativ som är nästan i pengarna eller kan bli i pengarna om aktiekursen ökat betydligt på kort sikt. För det andra, att avskräcka bestämningen av de ekonomiska effekterna av aktieoptionsbidrag uteslutande till en EPS-beräkning väsentligt snedvrider mätningen av redovisad inkomst, skulle inte justeras för att återspegla de ekonomiska konsekvenserna av optionskostnader. Dessa åtgärder är mer signifikanta sammanfattningar av förändringen av ett företags ekonomiska värde än den proraterade fördelningen av denna inkomst till enskilda aktieägare som avslöjades i EPS-åtgärden. Detta blir tydligt klart när det tas till sin logiska absurditet: Antag att företagen skulle kompensera alla sina leverantörer av material, arbetskraft, energi och köpta tjänster med aktieoptioner snarare än med kontanter och undvika all kostnadsåterkänning i resultaträkningen. Deras intäkter och lönsamhetsåtgärder skulle alla vara så grovt uppblåsta att de inte är användbara för analytiska ändamål, endast EPS-numret skulle hämta någon ekonomisk effekt från optionsbidragen. Vår största invändning mot denna falska påstående är emellertid att även en beräkning av fullt utspädd EPS inte fullt ut återspeglar de ekonomiska effekterna av optionsoptioner. Följande hypotetiska exempel illustrerar problemen, men för enkelhets skull kommer vi att använda anslag av aktier istället för alternativ. Skälen är exakt densamma för båda fallen. Låt oss säga att var och en av våra två hypotetiska företag, KapCorp och MerBod, har 8 000 aktier utestående, ingen skuld och årliga intäkter i år på 100 000. KapCorp beslutar att betala sina anställda och leverantörer 90 000 kontant och har inga andra utgifter. MerBod kompenserar emellertid sina anställda och leverantörer med 80 000 i kontanter och 2.000 aktier av aktier, till ett genomsnittligt marknadspris på 5 per aktie. Kostnaden för varje företag är densamma: 90.000. Men deras nettoinkomst och EPS-nummer är väldigt olika. KapCorps resultat före skatt är 10 000, eller 1,25 per aktie. Däremot rapporterade MerBods nettoresultat (vilket ignorerar kostnaden för eget kapital till anställda och leverantörer) är 20 000, och dess EPS är 2,00 (vilket tar hänsyn till de nya aktierna). Naturligtvis har de två företagen nu olika kontanter och antal utestående aktier med ett krav på dem. Men KapCorp kan eliminera denna skillnad genom att utge 2000 aktier av aktier på marknaden under året till ett genomsnittligt försäljningspris på 5 per aktie. Nu har båda företagen stängda kontanter på 20 000 och 10 000 utestående aktier. Enligt gällande bokföringsregler förvärrar denna transaktion emellertid endast skillnaden mellan EPS-numren. KapCorps redovisade intäkter förblir 10 000, eftersom det ytterligare 10 000 värdet från försäljningen av aktierna inte redovisas i nettoresultatet, men dess EPS-nämnare har ökat från 8 000 till 10 000. Följaktligen rapporterar KapCorp nu en EPS på 1,00 till MerBods 2,00, trots att deras ekonomiska positioner är identiska: 10 000 aktier utestående och ökade kontantsaldon på 20 000. De människor som hävdar att expensering av alternativ skapar ett dubbelräknande problem är att de själva skapar en rökskärm för att dölja de inkomstförvrängande effekterna av optionsoptioner. De människor som hävdar att expensering av alternativ skapar ett dubbelräknande problem är att de själva skapar en rökskärm för att dölja de inkomstförvrängande effekterna av optionsoptioner. Om vi säger att den fullt utspädda EPS-siffran är det rätta sättet att avslöja effekterna av aktieoptionerna, bör vi omedelbart ändra de nuvarande redovisningsreglerna för situationer när företag utfärdar stamaktier, konvertibelt preferensaktier eller konvertibla obligationer att betala för tjänster eller tillgångar. För närvarande, när dessa transaktioner inträffar, mäts kostnaden med det verkliga marknadsvärdet av det aktuella vederlaget. Why should options be treated differently Fallacy 4: Expensing Stock Options Will Hurt Young Businesses Opponents of expensing options also claim that doing so will be a hardship for entrepreneurial high-tech firms that do not have the cash to attract and retain the engineers and executives who translate entrepreneurial ideas into profitable, long-term growth. This argument is flawed on a number of levels. For a start, the people who claim that option expensing will harm entrepreneurial incentives are often the same people who claim that current disclosure is adequate for communicating the economics of stock option grants. The two positions are clearly contradictory. If current disclosure is sufficient, then moving the cost from a footnote to the balance sheet and income statement will have no market effect. But to argue that proper costing of stock options would have a significant adverse impact on companies that make extensive use of them is to admit that the economics of stock options, as currently disclosed in footnotes, are not fully reflected in companies market prices. More seriously, however, the claim simply ignores the fact that a lack of cash need not be a barrier to compensating executives. Rather than issuing options directly to employees, companies can always issue them to underwriters and then pay their employees out of the money received for those options. Considering that the market systematically puts a higher value on options than employees do, companies are likely to end up with more cash from the sale of externally issued options (which carry with them no deadweight costs) than they would by granting options to employees in lieu of higher salaries. Even privately held companies that raise funds through angel and venture capital investors can take this approach. The same procedures used to place a value on a privately held company can be used to estimate the value of its options, enabling external investors to provide cash for options about as readily as they provide cash for stock. Thats not to say, of course, that entrepreneurs should never get option grants. Venture capital investors will always want employees to be compensated with some stock options in lieu of cash to be assured that the employees have some skin in the game and so are more likely to be honest when they tout their companys prospects to providers of new capital. But that does not preclude also raising cash by selling options externally to pay a large part of the cash compensation to employees. We certainly recognize the vitality and wealth that entrepreneurial ventures, particularly those in the high-tech sector, bring to the U. S. economy. A strong case can be made for creating public policies that actively assist these companies in their early stages, or even in their more established stages. The nation should definitely consider a regulation that makes entrepreneurial, job-creating companies healthier and more competitive by changing something as simple as an accounting journal entry. But we have to question the effectiveness of the current rule, which essentially makes the benefits from a deliberate accounting distortion proportional to companies use of one particular form of employee compensation. After all, some entrepreneurial, job-creating companies might benefit from picking other forms of incentive compensation that arguably do a better job of aligning executive and shareholder interests than conventional stock options do. Indexed or performance options, for example, ensure that management is not rewarded just for being in the right place at the right time or penalized just for being in the wrong place at the wrong time. A strong case can also be made for the superiority of properly designed restricted stock grants and deferred cash payments. Yet current accounting standards require that these, and virtually all other compensation alternatives, be expensed. Are companies that choose those alternatives any less deserving of an accounting subsidy than Microsoft, which, having granted 300 million options in 2001 alone, is by far the largest issuer of stock options A less distorting approach for delivering an accounting subsidy to entrepreneurial ventures would simply be to allow them to defer some percentage of their total employee compensation for some number of years, which could be indefinitelyjust as companies granting stock options do now. That way, companies could get the supposed accounting benefits from not having to report a portion of their compensation costs no matter what form that compensation might take. What Will Expensing Involve Although the economic arguments in favor of reporting stock option grants on the principal financial statements seem to us to be overwhelming, we do recognize that expensing poses challenges. For a start, the benefits accruing to the company from issuing stock options occur in future periods, in the form of increased cash flows generated by its option motivated and retained employees. The fundamental matching principle of accounting requires that the costs of generating those higher revenues be recognized at the same time the revenues are recorded. This is why companies match the cost of multiperiod assets such as plant and equipment with the revenues these assets produce over their economic lives. In some cases, the match can be based on estimates of the future cash flows. In expensing capitalized software-development costs, for instance, managers match the costs against a predicted pattern of benefits accrued from selling the software. In the case of options, however, managers would have to estimate an equivalent pattern of benefits arising from their own decisions and activities. That would likely introduce significant measurement error and provide opportunities for managers to bias their estimates. We therefore believe that using a standard straight-line amortization formula will reduce measurement error and management bias despite some loss of accuracy. The obvious period for the amortization is the useful economic life of the granted option, probably best measured by the vesting period. Thus, for an option vesting in four years, 148 of the cost of the option would be expensed through the income statement in each month until the option vests. This would treat employee option compensation costs the same way the costs of plant and equipment or inventory are treated when they are acquired through equity instruments, such as in an acquisition. In addition to being reported on the income statement, the option grant should also appear on the balance sheet. In our opinion, the cost of options issued represents an increase in shareholders equity at the time of grant and should be reported as paid-in capital. Some experts argue that stock options are more like contingent liability than equity transactions since their ultimate cost to the company cannot be determined until employees either exercise or forfeit their options. This argument, of course, ignores the considerable economic value the company has sacrificed at time of grant. Whats more, a contingent liability is usually recognized as an expense when it is possible to estimate its value and the liability is likely to be incurred. At time of grant, both these conditions are met. The value transfer is not just probable it is certain. The company has granted employees an equity security that could have been issued to investors and suppliers who would have given cash, goods, and services in return. The amount sacrificed can also be estimated, using option-pricing models or independent estimates from investment banks. There has to be, of course, an offsetting entry on the asset side of the balance sheet. FASB, in its exposure draft on stock option accounting in 1994, proposed that at time of grant an asset called prepaid compensation expense be recognized, a recommendation we endorse. FASB, however, subsequently retracted its proposal in the face of criticism that since employees can quit at any time, treating their deferred compensation as an asset would violate the principle that a company must always have legal control over the assets it reports. We feel that FASB capitulated too easily to this argument. The firm does have an asset because of the option grantpresumably a loyal, motivated employee. Even though the firm does not control the asset in a legal sense, it does capture the benefits. FASBs concession on this issue subverted substance to form. Finally, there is the issue of whether to allow companies to revise the income number theyve reported after the grants have been issued. Some commentators argue that any recorded stock option compensation expense should be reversed if employees forfeit the options by leaving the company before vesting or if their options expire unexercised. But if companies were to mark compensation expense downward when employees forfeit their options, should they not also mark it up when the share price rises, thereby increasing the market value of the options Clearly, this can get complicated, and it comes as no surprise that neither FASB nor IASB recommends any kind of postgrant accounting revisions, since that would open up the question of whether to use mark-to-market accounting for all types of assets and liabilities, not just share options. At this time, we dont have strong feelings about whether the benefits from mark-to-market accounting for stock options exceed the costs. But we would point out that people who object to estimating the cost of options granted at time of issue should be even less enthusiastic about reestimating their options cost each quarter. We recognize that options are a powerful incentive, and we believe that all companies should consider them in deciding how to attract and retain talent and align the interests of managers and owners. But we also believe that failing to record a transaction that creates such powerful effects is economically indefensible and encourages companies to favor options over alternative compensation methods. It is not the proper role of accounting standards to distort executive and employee compensation by subsidizing one form of compensation relative to all others. Companies should choose compensation methods according to their economic benefitsnot the way they are reported. It is not the proper role of accounting standards to distort executive and employee compensation by subsidizing one form of compensation relative to all others. A version of this article appeared in the March 2003 issue of Harvard Business Review. The Controversy Over Option Expensing The question of whether or not to expense options has been around for as long as companies have been using options as a form of compensation. But the debate really heated up in the wake of the dotcom bust. This article will look at the debate and propose a solution. Before we discuss the debate, we need to review what options are and why they are used as a form of compensation. To learn more about the debate on options payouts, see The Controversy Over Option Compensations . Why Options Are Used as Compensation Using options instead of cash to pay employees is an attempt to better align the interests of the managers with those of the shareholders. Using options is supposed to prevent management from maximizing short-term gains at the expense of the long-term survival of the company. For example, if the executive bonus program consists solely of rewarding management for maximizing near-term profit goals, there is no incentive for management to invest in the research amp development (RampD) or capital expenditures required to keep the company competitive over the long term. Managements are tempted to postpone these costs to help them make their quarterly profit targets. Without the necessary investment in RampD and capital maintenance, a corporation can eventually lose its competitive advantages and become a money-loser. As a result, managers still receive their bonus pay even though the companys stock is falling. Clearly, this type of bonus program is not in the best interest of the shareholders who invested in the company for long-term capital appreciation. Using options instead of cash is supposed to incite the executives to work so the company achieves long-term earnings growth, which should, in turn, maximize the value of their own stock options. How Options Became Headline News Prior to 1990, the debate over whether or not options should be expensed on the income statement was limited mostly to academic discussions for two main reasons: limited use and the difficulty of understanding how options are valued. Option awards were limited to C-level (CEO. CFO. COO. etc.) executives because these were the people who were making the make-or-break decisions for the shareholders. The relatively small number of people in such programs minimized the size of the impact on the income statement. which also minimized the perceived importance of the debate. The second reason there was limited debate is that it requires knowing how esoteric mathematical models valued options. Option pricing models require many assumptions, which can all change over time. Because of their complexity and high level of variability, options cannot be explained adequately in a 15-second soundbite (which is mandatory for major news companies). Accounting standards do not specify which option-pricing model should be used, but the most widely used is the Black-Scholes option-pricing model. (Take advantage of stock movements by getting to know these derivatives Understanding Option Pricing .) Everything changed in the mid-1990s. The use of options exploded as all types of companies began using them as a way to finance growth. The dotcoms were the most blatant users (abusers) - they used options to pay employees, suppliers and landlords. Dotcom workers sold their souls for options as they worked slave hours with the expectation of making their fortunes when their employer became a publicly-traded company. Option use spread to non-tech companies because they had to use options in order to hire the talent they wanted. Eventually, options became a required part of a workers compensation package. By the end of the 1990s, it seemed everyone had options. But the debate remained academic as long as everyone was making money. The complicated valuation models kept the business media at bay. Then everything changed, again. The dotcom crash witch-hunt made the debate headline news. The fact that millions of workers were suffering from not only unemployment but also worthless options was widely broadcast. The media focus intensified with the discovery of the difference between executive option plans and those offered to the rank and file. C-level plans were often re-priced, which let CEOs off the hook for making bad decisions and apparently allowed them more freedom to sell. The plans granted to other employees did not come with these privileges. This unequal treatment provided good soundbites for the evening news, and the debate took center stage. The Impact on EPS Drives the Debate Both tech and non-tech firms have increasingly used options instead of cash to pay employees. Expensing options significantly affect EPS in two ways. First, as of 2006, it increases expenses because GAAP requires stock options to be expensed. Second, it reduces taxes because companies are allowed to deduct this expense for tax purposes which can actually be higher than the amount on the books. (Learn more in our Employee Stock Option Tutorial .) The Debate Centers on the Value of the Options The debate over whether or not to expense options centers on their value. Fundamental accounting requires that expenses be matched with the revenues they generate. No one argues with the theory that options, if they are part of compensation, should be expensed when earned by employees (vested). But how to determine the value to be expensed is open to debate. At the core of the debate are two issues: fair value and timing. The main value argument is that, because options are difficult to value, they should not be expensed. The numerous and constantly changing assumptions in the models do not provide fixed values that can be expensed. It is argued that using constantly changing numbers to represent one expense would result in a mark-to-market expense that would wreck havoc with EPS and only further confuse investors. (Note: This article focuses on fair value. The value debate also hinges on whether to use intrinsic or fair value.) The other component of the argument against expensing options looks at the difficulty of determining when the value is actually received by the employees: at the time it is given (awarded) or at the time it is used (exercised) If today you are given the right to pay 10 for a 12 stock but do not actually gain that value (by exercising the option ) until a later period, when does the company actually incur the expense When it gave you the right, or when it had to pay up (For more, read A New Approach To Equity Compensation .) These are difficult questions, and the debate will be ongoing as politicians try to understand the intricacies of the issues while making sure they generate good headlines for their re-election campaigns. Eliminating options and directly awarding stock can resolve everything. This would eliminate the value debate and do a better job of aligning management interests with those of the common shareholders. Because options are not stock and can be re-priced if necessary, they have done more to entice managements to gamble than to think like shareholders. The Bottom Line The current debate clouds the key issue of how to make executives more accountable for their decisions. Using stock awards instead of options would eliminate the option for executives to gamble (and later re-price the options), and it would provide a solid price to expense (the cost of the shares on the day of the award). It would also make it easier for investors to understand the impact on both net income as well as shares outstanding. (To learn more, see The Dangers Of Options Backdating . The True Cost Of Stock Options .) A type of tax levied on capital gains incurred by individuals and corporations. Realisationsvinster är vinsten som en investerare. En order att köpa en säkerhet till eller under ett angivet pris. En köpgränsorder tillåter näringsidkare och investerare att specificera. En IRS-regel (Internal Revenue Service) som tillåter utbetalningar från ett IRA-konto på ett strafffritt sätt. Regeln kräver det. Den första försäljningen av lager av ett privat företag till allmänheten. IPOs utfärdas ofta av mindre, yngre företag som söker. Skuldkvotskvoten är skuldkvoten som används för att mäta ett företags finansiella hävstångseffekt eller en skuldkvot som används för att mäta en individ. A type of compensation structure that hedge fund managers typically employ in which part of compensation is performance based. Topic: Debate the Theories of Accounting for Stock Option Table of contents Preview of the essay: Topic: Debate the Theories of Accounting for Stock Option Topic: Debate the Theories of Accounting for Stock Option In the emergence of dot-com and millennium change in general stock market which was caused by change in accounting and auditing weakenesses, the Oxley act of 2003 was passed and started receiving fairly good reviews from regulators, management and investors, it has restored trust in the stock markets. However market regulators and congress are still calling for action by financial accounting standards board to look into the matter of accounting principles in the stock market (BarryampDefter. . cost of capital. Proficient and efficient allotment of capital depends on the quality of accounting. This paper has provided a deep and great learning opportunity on the accounting for stock options. This topic has brought out an important case study on the fundamentals of accounting concepts such as reliability and relevance that assist to in reporting financial statements. This issue also contribute to the importance of continuing learning of accounting principles and how the apply in real life situations. Essay is in categories Capital Markets ExchangesOption Pricing Theory DEFINITION of Option Pricing Theory Any model - or theory-based approach for calculating the fair value of an option. The most commonly used models today are the Black-Scholes model and the binomial model. Both theories on options pricing have wide margins for error because their values are derived from other assets, usually the price of a companys common stock. Time also plays a large role in option pricing theory, because calculations involve time periods of several years and more. Marketable options require different valuation methods than non-marketable ones, such as those given to company employees. BREAKING DOWN Option Pricing Theory How stock options should be valued has become an important debate in the past few years because U. S. companies are now required to expense the cost of employee stock options on their earnings statements. For many young companies trading on the stock exchanges today, this expense will be considerable no matter what valuation methods are used. The need for consistent and accurate treatment of this increasing expense provides incentive for the creation of new and innovative solutions to option pricing theory.
No comments:
Post a Comment